Pappan till lilla bebis
Denna texten skrev jag för mer än ett år sen men hittade den nu när jag bläddrade igenom gamla bloggen.
Jag känner lycka när jag läser och så mycket fint och roligt har hänt sedan dess..
En kärlekshistoria/förklaring
💕När jag flyttade hit till Skåne, 2008 kände jag inte en enda person. Nått halvår senare hade jag skrapat ihop en skaplig skara vänner och var på en överraskningsfest för en kille från gymmet. (ja, nästan alla dessa nyvunna vänner var från gymmet.)
En massa gymfolk på festen i alla fall och jag kände ingen. Jag pratade för första gången med Gustaf där, vad jag minns, han kanske har en annan story :P.I vilket fall, hade jag då ingen aning om att han senare skulle bli min bästa vän och livskamrat. Kunde faktiskt inte ens tänka mig tanken.. han var hyfsat klumpig verbalt och hade en attityd som verkade aningen överlägsen.. Ha ha..
Vi har umgåtts lite nu och då sedan dess och jag var ett tag tillsammans med en av hans vänner.. Det var, utan att gå in på detaljer, ett ganska destruktivt förhållande och Gustaf blev den som jag anförtrodde mig till eftersom han var den som oxå kände till mest om vårt förhållande och dess problematik.. (En hel del Ben & Jerry glass och sönderbölade filmer i hans soffa)
När det slutligen tog slut mellan mig och den andra killen hade jag en jobbig tid och strul med att hitta boende osv.. detta är inte så länge sen alltså, utan förra våren/tidig sommar. Gustaf fanns åter igen där som stöd och vi umgicks lite då och då.. gjorde typ vardagliga saker.. käkade ihop eller bara kollade nån film. hans vänner var ofta där samtidigt och det ändes skönt att bara slappa oh tänka på annat. .. efter ett tag och när jag kom på mig själv med att tänka på honom då och då, vid alla möjliga tillfällen så blev jag lite osäker på mina känslor.. eller rättare sagt "om det fanns känslor" .. varför tänker jag på honom nu?
Jag hade precis kommit in i känslan av hur skönt det kan vara att leva som singel och jag hade tusen saker att sysselsätta mig med så jag slutade höra av mig till honom ett tag. Jag var iväg en massa med MM sports, tävlingar och Sthlms gänget mm..
Nån dag när jag var hemma vid ett tillfälle mellan allt resande, fick jag ett mess från Gustaf med texten : ”lever du och så eller?”.. hmm.. blev lite fundersam.. tänkte han på mig nu och saknade att jag hörde av mig?..
Efter min tävling SM Athletic Fitness, så ”levde jag livet” lite. Blev en del festande och varje gång jag blev onykter, trots att jag bad mina vänner hindra mig, så ringde jag Gustaf.. Ville bara snacka lite o så.. hmm.. ”ärliga fyllehundar”, ni vet.. jag ville i alla fall inte erkänna för mig själv att jag kände mer än vänskap.
När jag var hemma i Ronneby berättade jag lite snabbt om situationen för en nära vän,, Hon bara kolla på mig och sa.. "Vem försöker du lura? .. hela du vill ju bara ha denna killen.. om han är din bästa killkompis.. so what.. satsa.. annars ångrar du dig! lovar! kärlek kan växa ur vänskap.." ( jag tyckte hon verkade lite knäpp men funderade på saken)
hmm.. det var ju detta oxå att jag vatt ihop med hans vän. lite oskrivna regler att man inte dejtar exs flickvänner.. Det vet ju alla.
När jag satt i bilen hem mot Skåne skrev jag ändå ett mess till honom och frågade om vi kunde ses .. när jag tryckte ”send” ändrade jag mig men det var för sent.. Han svarade kort, ja, när?, (som killar gör i sms.)
Dagen efter kom jag dit och skulle ses över en film.. vi ligger i var sin ände av den stora soffan, som alltid..
Jag flyttade närmre efter hand , lite då och då.. ändrar position i soffan.. Fjortisstämning !(uppstår i alla fall i mitt huvud..) jag kände mig blyg och osäker.. ville röra honom men vågade inte.. vi är ju vänner!! tänk om han blir arg och frågar vad jag håller på med.. jag rörde honom inte. var bara nära..
jag var nervös minns jag och ville berätta vad jag kännde.. därför jag kom dit ju!
Ironiskt nog är var jag dessutom väldigt förkyld och höll på att tappa rösten så när jag äntligen, in i halva filmen, tar mod till mig och överraskar mig själv med att säga : Du, jag skulle ju säga en sak till dig, så hördes jag knappt i min heshet…haha, jag kunde knappt prata och jag hade ju så mycket att säga.. Han svarade snabbt "jaha.. vaddå då?" nonchalant ton, typisk honom har jag lärt mig nu <3
Mitt hjärta dunkade och blodet rusade här ( jag minns detta som igår),, och jag viskade fram – Jag vet att vi är vänner men jag känner mer för dig. . . ......
Tystnaden...... här efter känns som minuter… jag ångrade att jag sa något, förbereder mig på att han ska be mig gå och jag ville helst sjunka genom soffan ner i källaren…
Han gav mig sen ett svar tillbaka som fick mitt hjärta slå frivolter.. jag dööör… han kände likadant.. HUR, hur.. kunde det bli såhär.. och varför..
Vi pratde om det ett tag och delgav våra tankar och känslor.. jag kännde mig helt upprymd.. fjortiskänsla från skolan igen .. haha.
vi kollar klart filmen.. ligger nära varann men åt olika håll i soffan.. Vi rör fortfarande inte varann mer än mina fingar i hans hår. När filmen slutde blev jag helt stel och visste inte vad jag skulle göra.... Gustaf vände sig om gav mig tidernas bästa kyss.. herreg*d… vad händer.. ?
Eftersom det var ganska sent och jobb dagen efter var det snabbt dags att åka hem. Fick en enorm kram och den varade länge.. kändes konstigt. fram till denna dagen har vi aldrig kramat varann.. inte ens en grattiskram på födelsedagen..
När jag åkte hem i bilen vill jag bara vända men gjorde det inte.. jag körde hem, fattade inte vad som hänt, gick och la mig och vaknade nästa morgon lika lycklig,förvirrad och oförstående..
Helgen efter är vi på fest hos en gemensam vän. Jag följde med Gustaf hem och sedan den dagen har vi hängt ihop varje dag med några få reseundantag..
Har inte tvivlat en sekund. Aldrig känt mig otrygg eller otillräcklig eller ensam.. Han är konstigt nog precis den killen jag alltid önskat träffa men det tog mig ca 3 år att förstå. "vi var ju bara vänner"
Vi har lärt känna varandra på nya sätt men han är fortfarande min bästa vän och det gör vår kärlek enormt mycket djupare och ärligare än jag tidigare anat.. Han stöttar mig i allt och är ärlig är jag gör fel eller tokigsa beslut.
Nu, i skrivande stund, är han på Cypern med sina vänner.. och jag saknar honom så mycket..
Jag är så lyckligt lottad som lever med en så fin människa. Han tar fram de bästa sidorna hos mig och även att jag varit deppig då och då, som alla andra, så får han mig att le och skratta varje dag. Han är alltid sig själv, säger vad han tycker och ger mig tveklöst, den trygghet och uppskattning som jag önskar alla i förhållande skulle känna .
Ja, det där skrev jag ju för ett tag sen men känner precis likadant och när han nu dessutom ska bli pappa till bebis i magen kan det inte kännas mer rätt!! <3 <3
